DAGENS...

Humör: Riktigt bra faktiskt! Trots det skiftande vädret.
Planer: Föreläsning på förmiddagen (kursavslut) sedan tentaplugg hemma hos Maria och Fredrik. Nu ikväll ska jag slöplugga lite och skumma igenom kurslitteraturen.
Frisyr: Just nu har jag en såndär ful toffs mitt på huvudet, men annars har jag haft utsläppt.
Kläder: Leopardklänning, svart kofta, svarta strumpbyxor, brunt läderskärp i midjan och sånna där underkläder givetvis.
Smink: Mineralfoundation från bareMinerals (fairly light), under-eye concealear från Maxfactor (fair 306), blush från L'oreal (rose), false lash effect mascara från MaxFactor samt brun ögonbrynspenna från H&M.
Vill ha: Har faktiskt inget speciellt ha-behov idag.
Längtan: Sommar. Vill bara koppla bort skolan just nu. Inte för att jag är less utan bara för att det ska bli skönt med "lov" :-) Men håller tappert ut. Bara två kurser kvar den här terminen :)
Roligaste: Fick hem kissekatterna igen!
Tråkigaste: Snöstormen som attackerade Östersund nu på eftermiddagen...
Musik ♪♫♪ : Håller på att återupptäcka lite musik som jag lyssnade mycket på under högstadiet och gymnasietiden. Det blir med andra ord mycket goth, punk och synthpop (och lite annat smått och gott) Har suttit nu en stund och försökt få ihop en bra lista på Spotify. Klicka här om du också vill lyssna! :)

Det här inlägget ingår i "Sju dagar om mig".

Att definiera sin familj är kanske egentligen inte det allra lättaste. Vad är egentligen en familj? Är det jag och min pojkvän Matrim som är familjen, eller är det mina föräldrar och mina syskon som är min familj?

Här kommer i alla fall min definition:

Först och främst är det ju givetvis jag och Matrim, och våra två katter Zelda och Raija. Jag och Matrim har varit tillsammans i lite över 4 år nu, och vi har bott tillsammans enda sedan dess. Zelda kom in familjen samma år som vi blev tillsammans, och Raija fyller 2 år nu till sommaren.

Sedan har vi "kärnfamiljen", jag, mina föräldrar och mina syskon. Mina föräldrar fyller båda 63 år i år, och de har varit gifta i snart 39 år (rubinbröllop nästa år!). Jag har fyra syskon, en syster och tre bröder. Min syster är äldst med sina 40 år, sedan har vi mina bröder som är 37, 35 och 30. Jag är med andra ord ett riktigt "sladdbarn"! Sedan skulle jag även vilja räkna in mina sex syskonbarn i familjen. Min syster har fyra barn (tre söner och en dotter) och min äldsta bror har två döttrar. Allt som allt blir vi ganska många! Men det är härligt att ha många syskon och syskonbarn.

Ja, det var min familj det :)

Det här inlägget ingår i "Sju dagar om mig".

Tänkte att det var dags att fortsätta med "Sju dagar om mig" - jag blev ju aldrig klar! Om du vill veta mer om det så kan du klicka på länken längst ner :)


MINA FRAMTIDSVISIONER:

Gå klart skolan givetvis.
Skaffa ett fast jobb inom socialt arbete.
Resa! Se länder som Skottland, England, Nya Zeeland, Frankrike, Tyskland, Egypten, Thailand, Japan (?) m.m.
Ha en ganska omfattande försäljning av mina lersmycken :)
Skaffa barn när jag är runt 30. Minst två ska jag ha. Jag hoppas att jag har hunnit göra allt ovannämnda innan dess ;-)
Skriva en roman. Ska bara komma på storyn först! :p

Det här inlägget ingår i "Sju dagar om mig".

Typ såhär känner jag mig idag. Bara allmänt likgiltig och less. Vet inte alls vad det är för fel. Känner bara att jag inte har någon större lust till nånting. Men men, sånna dagar har man ju ibland. Får återkomma imorgon istället, tror jag. Vill inte förpesta min blogg med en massa deprimerande snack :)

Sitter vid köksbordet och njuter av god kopp kaffe hemma i Hammarstrand. Det är många som har svårt att förstå att jag kallar mina föräldrars hem just "hemma". Vissa kan säga saker som "väx upp" eller "kanske dags att klippa navelsträngen?". Jag blir faktiskt ganska upprörd när jag får sånna saker kastade i ansiktet. Det låter som att jag på något sätt inte skulle vara kapabel att ta hand om mig själv, eller som att det vore något fel att ha en så nära relation till sin familj. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år gammal, vilket jag knappast tror är speciellt vanligt bland dagens ungdomar. Att jag kallar mina föräldrars hem just hemma handlar om en känsla. Det är klart att jag även ser min och Matrims lägenhet som mitt hem, men det är annan slags känsla. Mina föräldrars hem är kopplade till så många fina minnen. Det var ju här jag växte upp. Det är familjens gemensamma samlingspunkt där vi träffas över högtider, födelsedagar, middagar osv... Nåväl, jag förväntar mig inte att någon ska förstå :)

Det som står på dagens schema är plugg (inte så mycket dock), göra lite nya smycken, och ikväll ska vi åka iväg till syrran för att fira hennes son som fyller 19 år idag. Det är så sjukt att tänka att han fyller 19. Han var ju bara en liten plutt nyss!

 

Just idag var det exakt fyra år sedan jag och älsklingen blev tillsammans. Tänk vad tiden går fort. Det känns verkligen inte som så länge! Tyvärr så har vi inte så mycket pengar, så det blir inget storslaget firande... Men lite sushi ska vi äta ikväll på Restaurang Sammuari. Sedan kanske vi ser på någon bra film och äter lite gotta. Låter ändock som en riktigt bra dag :) Vi får väl göra något större nästa år, då är det ju ändå 5 år!

Idag är det kärlekens dag. Denna dag sägs bland annat vara tillägnad Sankt Valentin, som trotsade förbudet om att viga unga par. I och med trotsandet avrättades han.

Historien är förvisso romantiskt och sorglig, men helt ärligt är Alla Hjärtans Dag i min mening bara ett kommersiellt dravel. Det är nog den enda "högtiden" som jag tar helt avstånd ifrån. Inte på grund av jag är en cyniker som inte får någon kärlek i mitt liv - och därav är avundsjuk på alla kärleksfulla par - utan för att jag inte tycker om tanken att kärleken behöver en dag att firas på. Kärlek skall finnas varje dag, och bör således
firas varje dag.

De par som visar varandra extra mycket kärlek eller folk som bara säger "Jag älskar dig" just den 14:e februari borde ta sig en ordentlig tankeställare. Varför behöver jag en kommersiell högtid för att visa min kärlek?

Det känns nästan som att man måste fira. Folk kollar lite snett på en om man säger att man inte tänker göra något speciellt på Alla hjärtans dag. Som att man är en kallhjärtad jävel.

Ja, jag vet. Nu låter jag väldigt bitter. Det är jag däremot inte... Eller ja, kanske lite. Alla som vill fira Alla hjärtans dag får givetvis göra det, men att enbart visa extra mycket kärlek på just den dagen är för mig väldigt absurbt. Visa varandra extra mycket kärlek då och då, när du känner för det. Inte för att resten av världen säger åt dig att du ska göra det...

 

Igår fick jag en försenad födelsedagspresent från min älskade pojkvän... Har länge suktat efter en så kallad "ocarina" (http://en.wikipedia.org/wiki/Ocarina), och just den jag ville ha är en kopia från Zelda spelet "Ocarina of Time".  Nördig som jag är! Igår kom den med posten från USA, hade ingen aning om att han hade beställt en sådan! Så ni kan ju gissa hur glad jag blev! Nu ska jag verkligen lära mig att spela också. Ocarinans ljud påminner om en blockflöjts, men inte exakt... Hur som haver är det riktigt kul att spela! Jag har redan nästan lärt mig hela "Hra den äran" ;-p Kanske det någon gång kommer upp ett smakprov på bloggen!

(Ja jag vet, jag ska försöka bättre mig ang uppdateringen...)

Nu ska jag käka lite havregrynsgröt innan det bär av mot skolan och grupparbete! Ska bli så skönt när den här kursen (Sociologiska perspektiv) är över... Det är så många delmoment att hålla reda på att man blir helt snurrig!

Sy/sömnad
Att få designa, klippa till mönster, sy med symaskin/för hand är förmodligen det bästa jag vet. Att bara sy något som gardiner är för mig ett trevligt tidsfördriv. Tyvärr så har det inte blivit så mycket av den varan på senaste tiden, det är så dyrt med tyger och jag är en fattig student.

Film
Film har alltid varit ett av mina största intressen, så länge jag kan minnas. Mysiga filmkvällar är ett återkommande inslag i vardagen. Film är ju som sagt dock bäst på bio, men det händer tyvärr inte så ofta. Disney ligger väldigt nära hjärtat, det piggar alltid upp Några av mina favoritfilmer: Den lilla sjöjungfrun (Disney överhuvudtaget), Lord of the Rings trilogin, allt med Tim Burton, Stardust, Bridge to Terabithia, Amelie från Montmartre, med mera.

Läsa
Precis som film har böcker alltid vara ett stort intresse för mig, redan som barn slukade jag massvis med böcker.  För mig är det oerhört avslappnade att få öppna en bok och bara sjunka ner i en annan värld. Glömma min egen för en stund. Min absoluta favoritbokserie är utan tvekan The Sword of Truth skriven av Terry Goodkind, men Harry Potter av Rowling ligger inte alls långt efter.


Det här inlägget ingår i "Sju dagar om mig".

 

 

Vinter i Hammarstrand, 2009

Mitt namn är Emma. Jag är född den 17 januari 1987 vilket gör mig till 23 år gammal i skrivandets stund. Jag föddes på Östersund sjukhus, men växte upp i en liten ort som heter Hammarstrand. Många glada och fina minnen har jag därifrån. Det var ett bra ställe att växa upp på, där man verkligen hade möjlighet att få vara barn. Klättra i träd, bygga snökojor på vintern, leka vattenkrig på somrarna och så vidare. Jag hade många fantastiska vänner, ofta var vi ett ganska sammansvetsat tjejgäng. Tyvärr har jag ingen bra kontakt med någon av dem idag, men det är med värme jag tänker på dem. Mamma och pappas hus hemma i Hammarstrand kommer alltid att vara HEMMA för mig, oavsett vart jag flyttar. Jag har ju t.o.m fortfarande kvar mitt rum :)

 

Min naturliga hårfärg är guldbrunt men förnärvande har jag även lite blonda och mörka slingor i håret. Mina ögon är blågråa som jag måste ha ärvt från min farfar och morfar, eftersom ingen i min familj har blåa ögon. Både mor och far och alla mina syskon har antingen bruna eller gröna ögon, vilket jag alltid har känt lite avund för. Jag skulle vilja säga att jag är normallång, men vissa envisas med att mina "blott" 164 centimer inte är så mycket att komma med. Hur som haver är jag väldigt n

öjd över min längd, den passar mig. Mitt utseende överlag är det inget större fel över, många säger att jag liknar min mamma och eftersom min mamma är en av de vackraste människorna jag känner så måste det vara en bra sak. Det finns dock mycket annat jag har komplex över när det kommer till min kropp - precis som alla andra - men det är inget jag tänker lista här. Överlag är jag nöjd att jag är jag, och ingen annan.

De flesta säger att jag är en väldigt optimistisk människa, alltid full av energi och ett leende nära till hands. Jag tycker att man ska se på det mesta med humor, livet blir så mycket enklare då. Har man bestämt sig för att allting kommer att gå åt helvete, ja då kommer det säkerligen att jag göra det också. Jag hatar fördomar, och jag slår mig själv alltid inombords då jag upptäcker mig själv tänkandes i de banorna. Alla människor förtjänar en chans, innan de har bevisat motsatsen. Det betyder inte att jag är naiv, även jag kan vara misstänksam och tillbakadragen. Men för det mesta är jag väldigt öppen.

 

Den 23 februari 2007 blev jag tillsammans med min själsfrände Matrim, en kväll jag aldrig kommer att glömma. Sedan dess har vi levt och bott tillsammans, i snart 4 år har det rullat på stadigt. Han är och förblir min drömkille, den enda jag känt så starkt för. Vi har även två katter som ingår i vår familj, Zelda och Raija.

En vår i Sala.

 

I början av vårat förhållande bodde vi här i Östersund, men ungefär efter ett år flyttade vi ner till Sala. Varken jag eller Matrim trivdes särskilt bra där nere, så för lite mer ett år sedan bestämde vi oss för att styra kosan upp till Jämtland och Östersund igen. Vi har inte känt en gnutta ånger hittills. Jämtland kommer alltid att ligga mig närmast om hjärtat.

 

I gymnasiet gick jag IT Media på John Bauergymnasiet, jag trivdes väldigt bra med linjen, skolan och klasskamraterna. Dock var det inget jag kände att jag ville fortsätta med, varken media eller IT var inte riktigt mitt kall i livet. Jag tycker ändå fortfarande om att hålla på med photoshop, webdesign och diverse andra saker som vi höll med i skolan. Men det är inget jag ser mig själv jobba med!

Efter gymnasiet jobbade jag med diverse saker; telefonist på Eniro, butiksbiträde på Akademibokhandeln, lagerarbetare, lokalvårdare, "allt-i-allo" på en resebyrå och nu senast aktivitetsstödhandläggare på Försäkringskassan. Ingen av de jobben uppfyllde mig dock med någon sorts uppenbarelse att det var det rätta för mig.

 

 

 

 

 

Mittuniversitet Östersund, en tidig morgon.

 

Efter många års velande fram och tillbaka bestämde jag mig i våras för att söka till Socionomutbildningen här i Östersund. Det är något som jag har känt att jag velat göra i många år, men inte förrän nu har jag vågat ta steget. Jag har nu snart gått en termin, och jag trivs väldigt bra hittills. Det känns som ett jobb som kommer att passa mig, och som jag faktiskt kommer att brinna för. Jag har alltid velat jobba med människor, och att få hjälpa dem på ett eller annat sätt tror jag är mitt kall i livet. Vi får se dock hur det blir i framtiden, man vet aldrig vart den kan föra en!

Det här inlägget ingår i "Sju dagar om mig".

Jag härmar sötaste Marlene och kommer att i sju dagars tid skriva om följande: (med start imorgon tisdag)

Dag 1 – Presentation av mig.
Dag 2 – Därför bloggar jag.
Dag 3 – Mina 3 största intressen.
Dag 4 – Mina framtidsvisioner.
Dag 5 – Min familj.
Dag 6 – En ”Dagens”-lista. Ex. ”Dagens planer, dagens outfit, dagens låt, dagens plus, dagens minus”.
Dag 7 – Några av mina favoritbloggar med beskrivning.

P.S De här inläggen kommer att hamna under kategorin "Personligt"! :)

Fotograf: Evgeni Dinev

Jag förstår verkligen inte de människor som klagar över att sommaren är över och att hösten har gjort sin entré. Jag är överlycklig! Det kanske låter helt galet i dina öron, men enligt mig är hösten den absolut bästa årstiden. Förutom det självklara faktumet att naturen skiftar i underbara nyanser av rött, så finns det även mycket annat som gör hösten till en helt fantastisk årstid:

• Dofterna. Tänk bara på lukterna och skillanden i luften, det är som att det blir friskare och fräschare ute (vilket ju lite är av en paradox med tanke på att naturen symboliskt "dör"). Mina luktsinnen säger i varje fall mig att det luktar sagolikt (om jag får använda det uttrycket) ute. Man slipper den där "klibbiga" känslan som man ofta får på sommaren.
• Värmen. Sen har vi ju det här med värmen. En solig höstdag innebär inte (som det gör på sommaren) svettningar gånger tusen, utan du kan faktiskt gå ut helt normalt påklädd och känna den perfekta balansen mellan kyla och värme.
• Mörkret. Vilket ju iofs är både för och nackdelar. Men mest fördelar om man tänker efter! Hur mysigt är det inte att äntligen få tända levande ljus igen, samt se den stjärnklara himlen?
• Mystiken. Jag kan egentligen inte riktigt förklara det närmare, men hösten ger mig känslor av något mystiskt och spännande. Kanske det har med färgerna att göra, kanske vindarna som blåser upp löven till dansande virvelvindar, dimman som sprider ut sig över en äng eller bara det kompakta mörkret. Något är det i alla fall!

Så deppa inte över att sommaren är över! Gå ut och njut av hösten, den är alldeles för kort för att slösas bort. Snart står vintern för dörren!

Den här tristessen verkar hålla i sig denna olycksbådande helg. Nästan så att det känns som att jag står vid världens undergång och tittar ner i avgrundens svarta käftar som hungrigt sträcker sig upp mot mig.

Okej, kanske jag överreagerar en smula. Men jag har sannerligen inte känt mig på topp varken igår eller idag. Så idag har jag mest sovit och... öhm... suttit. Ja. Så kan det vara ibland.

Ikväll blev jag dock så less på att jag var så less att jag bad mamma om ett glas vitt som jag nu sitter och smuttar försiktigt på. Dessutom har jag tänt lite doftljus som jag ställt på väl valda platser i rummet (skrivbordet, fönstret) för att skapa lite så kallad mysstämning. Det funkar faktiskt förvånansvärt bra.

Ingen ser mig, ändock står jag i allas blickar

Som en vålnad som desperat famlar efter det förflutna

De känner svagt av min närvaro, en rysning i nacken

Jag griper efter, men mina händer far tvärs igenom tomhet

Jag skriker, men inga ord lämnar någonsin mina läppar

Tomheten och tystnadens påträngande sällskap

Nu har vi bestämt oss. Imorgon säger vi upp lägenheten i Sala. Då har vi nästan exakt tre månader på oss att packa, städa och köra upp våra saker till Jämtland. Om vi inte hinner få tag i en lägenhet i Östersund innan dess så kommer jag att bo hos mina föräldrar och Matrim flyttar in hos en kompis. Tillfälligt givetvis, tills det fixar sig. Varken jag eller Matrim känner att vi vill spendera någon mer tid här nere än vad som är nödvändigt.

Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva mina känslor förutom att jag känner mig... fri. Skall jag vara helt ärlig så har det känts som ett fängelse här nere. Helt avspärrad från omvärlden och alla dem man håller kär i nästan ett och ett halvt år. Men nu, nu kan jag äntligen släppa ut mina "vingar" och börja leva på riktigt igen.

Tänk egenligen att man skall påverkas så mycket av vart man bor, det borde egentligen inte spela någon roll så länge man har mat och tak över huvudet. Men det spelar verkligen roll. Att inte ha någon förutom sig själva att umgås med tär på hjärta och själ. Kanske försökte vi inte nog, att allting bara skulle ha ordnat sig om vi hade försökt lite till. Men vi orkar inte. Varför slösa tid på en plats som man ändock längtar ifrån?

Från och med nu känns det som att allting kommer att ordna sig. Det är jag säker på!

Livet går sin stilla lunk, och här står jag. Handfallen och ensammen. Kanske är jag egentligen inte alls ensammen, men det känns så just nu. Jag vet varken ut eller in, och jag famlar efter ett stadigt grepp, men det är bara tomhet. Hur lång tid skall det ta innan jag hittar min plats i livet? Jag vet att jag ännu är ung och skall ännu göra många misstag. Att det kommer att gå upp och ner som en berg-och dalbana. Men jag är så led på tristessen! Att behöva vänta och hoppas på en bättre vardag. En som är fylld av liv och rörelse istället för gråheten som samlas runt mig som en tjock dimma.

Korkad, det är vad jag känner mig. Allla andra verkar lyckas förutom jag. Ibland tänker jag att det kanske är något allvarligt fel på mig. Alla andra har det så lätt för allt; vänner, karriär, ekonomi, lycka.

Jag är i alla fall lyckligt lottad som har hittat en människa att dela mitt liv med. Utan min älskade pojkvän skulle jag aldrig någonsin se ljuset i vardagen.  Kärlek övervinner allt sägs det, och visst kanske är det så. Men jag behöver mer än det. Jag behöver även andra människor som kan visa mig hur ett liv egentligen skall levas... För tro mig, det har jag själv glömt bort.

Translation: Just some random mumbling.