Vinter i Hammarstrand, 2009

Mitt namn är Emma. Jag är född den 17 januari 1987 vilket gör mig till 23 år gammal i skrivandets stund. Jag föddes på Östersund sjukhus, men växte upp i en liten ort som heter Hammarstrand. Många glada och fina minnen har jag därifrån. Det var ett bra ställe att växa upp på, där man verkligen hade möjlighet att få vara barn. Klättra i träd, bygga snökojor på vintern, leka vattenkrig på somrarna och så vidare. Jag hade många fantastiska vänner, ofta var vi ett ganska sammansvetsat tjejgäng. Tyvärr har jag ingen bra kontakt med någon av dem idag, men det är med värme jag tänker på dem. Mamma och pappas hus hemma i Hammarstrand kommer alltid att vara HEMMA för mig, oavsett vart jag flyttar. Jag har ju t.o.m fortfarande kvar mitt rum :)

Min naturliga hårfärg är guldbrunt men förnärvande har jag även lite blonda och mörka slingor i håret. Mina ögon är blågråa som jag måste ha ärvt från min farfar och morfar, eftersom ingen i min familj har blåa ögon. Både mor och far och alla mina syskon har antingen bruna eller gröna ögon, vilket jag alltid har känt lite avund för. Jag skulle vilja säga att jag är normallång, men vissa envisas med att mina "blott" 164 centimer inte är så mycket att komma med. Hur som haver är jag väldigt n

öjd över min längd, den passar mig. Mitt utseende överlag är det inget större fel över, många säger att jag liknar min mamma och eftersom min mamma är en av de vackraste människorna jag känner så måste det vara en bra sak. Det finns dock mycket annat jag har komplex över när det kommer till min kropp - precis som alla andra - men det är inget jag tänker lista här. Överlag är jag nöjd att jag är jag, och ingen annan.

De flesta säger att jag är en väldigt optimistisk människa, alltid full av energi och ett leende nära till hands. Jag tycker att man ska se på det mesta med humor, livet blir så mycket enklare då. Har man bestämt sig för att allting kommer att gå åt helvete, ja då kommer det säkerligen att jag göra det också. Jag hatar fördomar, och jag slår mig själv alltid inombords då jag upptäcker mig själv tänkandes i de banorna. Alla människor förtjänar en chans, innan de har bevisat motsatsen. Det betyder inte att jag är naiv, även jag kan vara misstänksam och tillbakadragen. Men för det mesta är jag väldigt öppen.

Den 23 februari 2007 blev jag tillsammans med min själsfrände Matrim, en kväll jag aldrig kommer att glömma. Sedan dess har vi levt och bott tillsammans, i snart 4 år har det rullat på stadigt. Han är och förblir min drömkille, den enda jag känt så starkt för. Vi har även två katter som ingår i vår familj, Zelda och Raija.

En vår i Sala.

I början av vårat förhållande bodde vi här i Östersund, men ungefär efter ett år flyttade vi ner till Sala. Varken jag eller Matrim trivdes särskilt bra där nere, så för lite mer ett år sedan bestämde vi oss för att styra kosan upp till Jämtland och Östersund igen. Vi har inte känt en gnutta ånger hittills. Jämtland kommer alltid att ligga mig närmast om hjärtat.

I gymnasiet gick jag IT Media på John Bauergymnasiet, jag trivdes väldigt bra med linjen, skolan och klasskamraterna. Dock var det inget jag kände att jag ville fortsätta med, varken media eller IT var inte riktigt mitt kall i livet. Jag tycker ändå fortfarande om att hålla på med photoshop, webdesign och diverse andra saker som vi höll med i skolan. Men det är inget jag ser mig själv jobba med!

Efter gymnasiet jobbade jag med diverse saker; telefonist på Eniro, butiksbiträde på Akademibokhandeln, lagerarbetare, lokalvårdare, "allt-i-allo" på en resebyrå och nu senast aktivitetsstödhandläggare på Försäkringskassan. Ingen av de jobben uppfyllde mig dock med någon sorts uppenbarelse att det var det rätta för mig.

Mittuniversitet Östersund, en tidig morgon.

Efter många års velande fram och tillbaka bestämde jag mig i våras för att söka till Socionomutbildningen här i Östersund. Det är något som jag har känt att jag velat göra i många år, men inte förrän nu har jag vågat ta steget. Jag har nu snart gått en termin, och jag trivs väldigt bra hittills. Det känns som ett jobb som kommer att passa mig, och som jag faktiskt kommer att brinna för. Jag har alltid velat jobba med människor, och att få hjälpa dem på ett eller annat sätt tror jag är mitt kall i livet. Vi får se dock hur det blir i framtiden, man vet aldrig vart den kan föra en!

Det här inlägget ingår i "Sju dagar om mig".