Nu har vi bestämt oss. Imorgon säger vi upp lägenheten i Sala. Då har vi nästan exakt tre månader på oss att packa, städa och köra upp våra saker till Jämtland. Om vi inte hinner få tag i en lägenhet i Östersund innan dess så kommer jag att bo hos mina föräldrar och Matrim flyttar in hos en kompis. Tillfälligt givetvis, tills det fixar sig. Varken jag eller Matrim känner att vi vill spendera någon mer tid här nere än vad som är nödvändigt.

Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva mina känslor förutom att jag känner mig... fri. Skall jag vara helt ärlig så har det känts som ett fängelse här nere. Helt avspärrad från omvärlden och alla dem man håller kär i nästan ett och ett halvt år. Men nu, nu kan jag äntligen släppa ut mina "vingar" och börja leva på riktigt igen.

Tänk egenligen att man skall påverkas så mycket av vart man bor, det borde egentligen inte spela någon roll så länge man har mat och tak över huvudet. Men det spelar verkligen roll. Att inte ha någon förutom sig själva att umgås med tär på hjärta och själ. Kanske försökte vi inte nog, att allting bara skulle ha ordnat sig om vi hade försökt lite till. Men vi orkar inte. Varför slösa tid på en plats som man ändock längtar ifrån?

Från och med nu känns det som att allting kommer att ordna sig. Det är jag säker på!