Livet går sin stilla lunk, och här står jag. Handfallen och ensammen. Kanske är jag egentligen inte alls ensammen, men det känns så just nu. Jag vet varken ut eller in, och jag famlar efter ett stadigt grepp, men det är bara tomhet. Hur lång tid skall det ta innan jag hittar min plats i livet? Jag vet att jag ännu är ung och skall ännu göra många misstag. Att det kommer att gå upp och ner som en berg-och dalbana. Men jag är så led på tristessen! Att behöva vänta och hoppas på en bättre vardag. En som är fylld av liv och rörelse istället för gråheten som samlas runt mig som en tjock dimma.

Korkad, det är vad jag känner mig. Allla andra verkar lyckas förutom jag. Ibland tänker jag att det kanske är något allvarligt fel på mig. Alla andra har det så lätt för allt; vänner, karriär, ekonomi, lycka.

Jag är i alla fall lyckligt lottad som har hittat en människa att dela mitt liv med. Utan min älskade pojkvän skulle jag aldrig någonsin se ljuset i vardagen.  Kärlek övervinner allt sägs det, och visst kanske är det så. Men jag behöver mer än det. Jag behöver även andra människor som kan visa mig hur ett liv egentligen skall levas... För tro mig, det har jag själv glömt bort.

Translation: Just some random mumbling.