Lägenheten ser ut som ett bombnedslag, och här sitter jag och försöker dra ut på min "lediga" tid så mycket som det går. Egentligen borde jag resa mig upp från soffan och marschera rakt in i köket som numera borde kallas för krigszonen, men jag har inte riktigt hittat orken ännu. Stod och gnuggade och skrubbade SJU timmar i sträck igår, så ni kan ju tänka er hur pass hög min motivation är idag. Att det ännu inte är klart förgår mitt förstånd. Förvisso tog vi det ganska lugnt, lyssnade på musik och sjung med i texterna samtidigt. Men ändå, SJU timmar på ett rum och än är vi inte klar. Det är egentligen inte det att jag avskyr att städa, tycker det för det mesta är ganska trevligt, MEN i små doser. Inte flera timmar i sträck.

Har även väldigt svårt att förstå hur man lyckas samla på sig så mycket skräp under bara ett och ett halvt år. Jag menar, VART kommer allt ifrån?

Nej det är nog bäst att jag reser på dallret och knatar ut till krigzonen nu. Annars lär det nog aldrig bli klart.

På lördag, då smäller det. Mama, I'm coming home.

Ingen ser mig, ändock står jag i allas blickar

Som en vålnad som desperat famlar efter det förflutna

De känner svagt av min närvaro, en rysning i nacken

Jag griper efter, men mina händer far tvärs igenom tomhet

Jag skriker, men inga ord lämnar någonsin mina läppar

Tomheten och tystnadens påträngande sällskap

Ser ut som att jag kommer att spendera helgen i Jämtland ändå. Katterna får helt enkelt följa med, även om det kommer att bli lite jobbigt. Mamma och pappa blev helt förskräckta när jag berättade för dem att jag skulle vara helt själv här nere, så jag fick vackert lova att även jag skulle följa med. Känns otroligt skönt ändå, längtar hem som tusan! :-)

Jag lyckades inte kravla mig ur sängen förrän klockan var ett idag, och det känns rikigt pinsamt. Jag kan inte erinera mig senaste gången jag sov så länge. Det kan ju ha att göra med att jag somnade när klockan började närma sig fyra i natt, men ändå tycker man ju att man borde klara sig med kanske bara sex timmars sömn, men icke. Min rygg ville inte ge med sig. Det kändes som att någon bokstavligt hade satt en dolk i ryggslutet när jag försökte kliva upp vid tio, och det tyckte jag var god anledning nog att stanna i sängen ytterligare ett par timmar. Förmodligen gjorde jag bara saken värre och borde ha klivit upp när jag hade tänkt, men sömn var alltför lockande. Så nu sitter jag här en aningens irriterad över att jag slösat bort halva dagen. Nåväl, jag får ta igen det imorgon istället.

I helgen kommer jag för första gången att spendera ett par dagar själv i våran lägenhet i Sala. Matrim skall åka upp till Östersund en sväng eftersom han känner att han måste komma härifrån, om så bara för ett par dagar. Det känns både jobbigt och skönt. Jobbigt för att jag vet att jag kommer att ha svårt att sova själv, det blir ju så när man vant sig vid att alltid ha någon vid sin sida... Men skönt för att även jag behöver lite tid för mig själv. I och för sig hade jag följt med upp om det inte vore för katterna. Det känns inte okej att lämna dem ensamma i tre långa dagar, även om de har varandra och säkerligen någon från Matrims familj skulle komma över och se till dem varje dag. Speciellt när Raija är som hon är (folkskygg) känns det inte alls bra. Men jag klagar inte egentligen. Skall ladda upp med filmer, böcker och gotta så blir det en helbra helg!

Lägenheten börjar sakta men säkert fyllas med flyttkartonger igen. Vi har ju tre månader på oss att flytta, men det känns ändå bra att börja i tid så att man bara behöver göra lite i taget. Det är en hel del grejor som skall kastas och köras bort, så förhoppningsvis kan vi få ihop allt till en enda vagn!