Jag trodde seriöst att jag höll på att bli blind när jag vaknade i morse. Det kändes som att jag hade stirrat rätt in i solen, en massa ljusfläckar som dansade framför mitt synfält. Visst kunde jag se vad jag gjorde, jag lyckades ju i alla fall fixa frukost. Men när jag satte mig framför teven och försökte koncentrera blicken på personen som pratade var det helt omöjligt. Försökte läsa en bok, men alla orden bara simmade ihop på grund av de irriterande ljusblixarna och det tog säkert en minut att läsa ett par rader. Då blev jag lite smått panikslagen. I mitt huvud rusade tankar om hur mitt nya liv som blind skulle te sig, jag kände en otrolig sorg över att förlora det viktigaste sinnet jag har. Jag skulle ju bli handikappad! Kunde jag inte få bli döv istället? Även om jag skulle bli tvungen att klara mig utan musik i resten av mitt liv kändes det ändock som ett bättre alternativ än att förlora den dyrbara synen. Tänk att aldrig mer få läsa en bok eller se in i min älsklings ansikte igen. Efter en stund lyckades jag dock lugna ner mig och tänkte att det är omöjligt att bara bli blind sådär, hur skulle det gå till? Istället tog jag mitt förnuft till fånga och lyckades sätta igång datorn, slog upp migrän på wikipedia och andades ut. Jag höll inte på att bli blind!

Ur Wikipedia: Ögonmigrän yttrar sig typiskt som ett flimrande någonstans i synfältet, följt av ett gradvis ökande område med synfältsbortfall. Synfältsstörningen varar sällan mer än 20-30 minuter, Den följs ibland av en del huvudvärk."

Inte för att jag blev speciellt glad av det, men jag slapp ju i alla fall bli blind. Lite hypokondriker är man ju ibland. Jag gick och la mig en timme eller två i förhoppning om att min syn skulle vara helt återställd om jag fick lite sömn. När jag vaknade kom huvudvärken. Gudars skymning säger jag bara. Har aldrig upplevt en sådan smärta i huvudet, jag låg och kved som ett litet barn och trodde helt seriöst att huvudet skulle sprängas. Nu bara för en liten stund sedan lyckades jag kliva upp. Känns ju lagomt kul att jag var tvungen att spendera halva lördagen i sängen. Jag känner mig fortfarande litet snurrig, och kan fortfarande inte göra något ansträngande. Jag har aldrig någonsin haft migrän i hela mitt liv, så jag förstår inte alls varför det kom just idag. Dock har både min mor och min bror migrän, och de säger ju att migrän är ärftligt.

Jag hoppas dock att det var en engångsförteelse, för det är ingenting jag vill drabbas av igen.