Problemet med Raija
Första dygnen låg hon och tryckte under våran soffa i sovrummet. Så fort vi kom i närheten fräste hon utav bara den, så hon gjorde det ganska klart för oss att vi inte skulle få komma i närheten av henne än på ett tag. Vi tyckte det var lite underligt för oftast går det ju ganska fort för en kattunge att installera sig i sitt nya hem. Men vi tänkte att bara hon fick lite tid och massor av vänlighet så skulle problemet lösa sig efter några veckor.
Vi hade fel.
Katter är väldigt kloka djur. De förstår att den som ger dem mat är den som är snäll, men så verkar inte vara fallet för Raija...
Det är inte bara det att Raija är skygg. Det är även något annat som gömmer sig bakom hennes skrämda blick. Det kanske låter underligt men vi börjar nästan tro att hon har psykiska störningar. Ibland får hon en sorts vansinnesblick som jag aldrig har sett hos någon annan katt. Ibland löper hon helt amok och springer runt som en vetvillig, och det finns knappt någon hejd på henne.
Vi blundade när hon klöste på väggarna, massakerade våra blommor, sov på köksbordet och diverse andra sattyg. Hur skall man kunna läxa upp en skygg katt utan att den blir ändå räddare för människor?
Det är ganska uppenbart att Raija aldrig har fått lära sig att umgås med människor. Ägaren till Raijas mamma ljög oss rakt upp i ansiktet. Eller ja, det var väl snarare att hon aldrig berättade för oss hur läget såg ut. Vilket får mig att undra om de andra sex kattungarna hon gav bort var alla likadana... Troligen.
Tro inte att det är helt hopplöst nu bara. Hon har gjort enorma framsteg. Att bara kunna gå förbi henne utan att hon springer och gömmer sig är ett steg i rätt riktining. Eller att hon faktiskt ibland kommer fram och luktar på handen om man sträcker ut den. När hon ligger och slöar får man klappa på henne och hon kan t.o.m spinna vid vissa tillfällen. Men att gosa med henne när hon är klarvaken är helt uteslutet. Vi kommer givetvis att ge henne all den tid hon behöver, men frågan är ju hur länge det kommer att ta?
Hej Emmisen!
Efter hur många veckor fick ni ta hand om henne?
Jag tycker att det låter som om hon inte fått tillräckligt med tid hos sin mamma när hon var liten, och därför inte riktigt fått lära sig hur man som katt ska bete sig i närheten av människor och annat. Kanske var hon inte riktigt beredd på en flytt och skulle behöva en annan katt att söka sig till. Eventuellt skulle ni kunna låta henne få träffa en annan kattunge eller mycket snäll och tolerant äldre katt, så att de tillsammans kan lära upp varandra. Börja då i så fall med att introducera er katt med någon lukt från en annan katt, så att den blir van innan be ev. får mötas.
Kramkram
/Jossa
Hej Jossa!
Ägaren sa att Raija var elva eller tolv veckor gammal när vi hämtade henne, vilket ju är alldeles lagomt för att skilja en katt från dess mamma. Däremot så vet vi ju inte om hon ljög, chanserna finns ju att hon gjorde det. Hade hon sagt att Raija bara var exempelvis åtta veckor skulle jag aldrig ha accepterat att hämta henne utan bett att få vänta. Men jag vet inte, hon såg inte alls ut att vara så liten som en åttaveckor gammal kattunge gör, utan hon såg verkligen ut att vara över åtminstone tio veckor.
Vi har ju sedan tidigare en tvåårig hona som heter Zelda och hon har verkligen blivit som en mamma för Raija. De två är bästa vänner och gör det mesta tillsammans. Så på den punkten är det inga problem, hon har någon som kan lära henne.
Det är väl lite det som blev fel också, istället för att ty sig till oss som sina nya "föräldrar" fick det bli Zelda istället eftersom hon är katt, vilket ju blev det självklara valet för Raija.
Nej, jag tror helt enkelt att Raija har varit en vildkatt ända från födseln. Hon kommer från en bondgård och har förmodligen haft lagården eller något sorts uthus som bostad, aldrig fått vara inomhus och vänja sig vid människor... :-/ Tråkigt för vår del men vi kämpar på, sakta men säkert! Vi kommer aldrig att ge upp att vinna hennes förtroende :-)
Kram!
Hoppas att det ordnar sig. Hur är hon mot Zelda då?
Hon var förrästen jätte fin :)
Anna: Hon och Zelda är superbra kompisar, så det är ju bra :-)
Ge inte upp! Raija låter väldigt lik vår Isis när vi fick hem henne. Vi köpte henne av en tjej som hade haft henne ett år sedan hon var kattunge. Hon var otroligt skygg när hon kom och gömde sig från både oss och vår andra katt. Ta i henne fick man absolut inte, hon fräste och var spänd som en stålfjäder när man plockade upp henne. Vi trodde nästan att den tidigare ägaren hade skadat katten! Hon var dessutom mager och pälsen såg väldigt dålig ut.
Efter några veckor var vi nära att ge upp när vi inte märkte någon förbättring. Skulle vi någonsin få en mysig harmonisk katt? Men vi härdade ut, tog det ett steg i taget och lät Isis sakta vänja sig. Till slut gjorde hon det, men det tog flera månader, runt ett halvår. I efterhand var det värt det, nu är hon den mest kramgoa av våra tre katter och hon AVGUDAR husse! :)
Isabel: Åh tack, tror det där var precis vad jag behövde få höra! Vi kommer aldrig att ge upp på Raija om det så skall ta flera år! Det gäller bara att kämpa på och ge henne all den kärlek vi kan ge henne! Tack för din kommentar!!
